SEX FRÅGOR TILL MONIKA NYSTRÖM

Du har en klassisk utbildning som bildkonstnär. Hur skulle du beskriva det du håller på med?

Från mina första idéer om vad jag ville göra som konstnär har egentligen inte så mycket förändrats i grunden. Min motsträvighet gentemot kategoriseringar har hindrat den traditionella uppdelningen i måleri, skulptur, teckning och fotografi.. och samtidigt är det just kategoriseringar jag sysslar med. Jag upprättar en spelplan och regelsystem för varje grupp av arbeten jag gör och  materialen har en likvärdighet med dessa regelsystem. På det ena eller andra sättet hittar jag material vars laddning leder verket vidare både metaforiskt och associativt.

Vad ser du som viktiga inspirationskälllor i ditt arbete?

Min samtid, det jag ser, hör och läser. Hittar jag något som tangerar mina egna idéer och som jag inte sett förut, blir jag lycklig. Kanske är det ett primitivt behov av att hitta sin egen sort, men jag inspireras lika ofta av saker som befinner sig på ljusårs avstånd från mig själv. Intresset för vetenskap och teknik finns där. Jag tar till mig det jag behöver, men fördjupar mig inte mer än nödvändigt. Det krävs ett visst mått av tur för att hitta de kryphål jag söker på ett område som består av komplicerade regelsystem och höga anspråk på sanning. Min inblick i denna sfär är en helt annan och resultatet blir förhoppningsvis något annat.

Dina verk har en fast relation till rummet och arkitekturen. Kan man knyta an ditt arbete till en tradition inom skulpturkonsten?

Jag har svårt att se några formella skillnader (om inte betydelsen ligger på en helt annan nivå). Rummet och vårt sätt att röra oss i det är ett faktum och en ren upplevelse, men jag försöker hitta flera betydelseskikt. Skulptur som sådan finner jag rätt trist om jag inte på ett eller annat sätt kan gå in i den. Jag arbetar, eller snarare visar mina arbeten uteslutande på väggen, men det handlar hela tiden om att orientera sig i rummet och då föredrar jag små medel. Att skapa en ambivalens beträffande ytan och rummets gränser, eller en ren illusion.

Du arbetar med ljus och rymd på ett sätt som öppnar nya världar på många plan. Varifrån kommer fascinationen för ljuset?

Det är något helt avgörande för vårt seende, men går inte att avskilja från tiden och rummet vi lever i. Jag försöker inte skapa mystiska världar när jag arbetar med ljus. Det är mycket konkret och har också att göra med rumslighet; att göra den vita kuben till en svart kub vänder på rumsuppfattningen och öppnar rummet, förutsatt att det är riktigt mörkt och att man verkligen förlorar fotfästet en smula. Min första idé om att jobba med självlysande material handlade om tid, om de två parallella system som fosforescens och fluorescens utgör och deras olika förmåga att utstråla ljus i sig själva.

Denna tanke leder till minnet och därigenom började jag intressera mig för fotografi.

Hur skulle du beskriva ditt arbetssätt?

Min arbetsprocess liknar en kedja bestående av avsiktliga eller oavsiktliga motstånd. I det här fallet skedde någonting i och med att jag fick jobba ganska hårt med ett sätt att dokumentera min ljusverk. Jag använder UV-ljus för att ladda mina ljusverk och eftersom filmen har en annan ljuskänslighet än blotta ögat fick jag gå igenom hela sortimentet av film och filter för att det skulle fungera. Därmed fann jag ett nytt arbetsmaterial.

Genom att arbeta med svart negativ blir själva filmens färg synlig och så uppstod en hel färgskala genom olika slags filmer och framkallningar.. Liksom i ljusverken underordnar sig färgen ren kemi.  Jag ser mig inte som fotograf, och mina bilder är traditionellt gjorda. De är avbilder av något, men jag söker  mig mot fotografiets kärna, och det är ju vad fotografi egentligen betyder – en ljusskrift. Så dessa två typer av arbeten – ljusinstallationer och fotografi – hänger ihop och går ut och in i varandra.

Den abstrakta verkligheten intresserar mig mer än ren realism, men bilder läcker in från alla håll, vårt medvetande skapar dem med eller mot vår vilja. Så uppkom denna ”cityscape” som jag arbetat med ett tag och som visas på Kiasma, av en ren slump, då jag målade tråd med fosforescerande färg till ett helt annat verk. Av spåren på väggen, där jag monterat upp tråden, bildades denna abstrakta målning med streck, punkter och stänk. I ett visst skede innan väggen blev ett rent ljusfält, uppstod denna likhet med en stad på natten. Det blev en arketypisk bild av vilken storstad som helst, som är etsad på våra näthinnor. Jag ser den som en abstrakt målning men materialet ger många flera associationer.

Detta användande av slumpen har jag utnyttjat mer i mina fotografier. Varje bild bygger på detta. Jag har en intention med varje bild som alltid krossas, deras karaktär är okontrollerbar. Kameran fungerar verkligen som ett främmande öga. Efteråt kan jag kategorisera dem och styra dem hur jag vill, men originalet kan jag inte kontrollera helt.

Mina tidigare arbeten rörde sig en dialog mellan poler och motpoler. Detta återkommer i mina foton. Det är svårt att undgå att associera de fotografier med rörliga objekt  som jag gjort i både negativa och positiva serier med en slags mikrokosmos respektive makrokosmos. Svart leder ofelbart tanken till en rymd och dessa har jag projicerat stort mot en vägg. Helst vill jag göra dem gigantiska. De negativa ter sig mer märkliga, platta.. de påminner mig mycket om hallucinationer  jag hade som barn, ett slags imploderat ljud jag såg när jag inte kunde sova. De beskriver fosforescerande objekt som rör sig i ett rum och är inte lätta att läsa av då de har en helt annan logik som spår av minne och ljus. Vad har skett under dessa tre minuter då kameran registrerade objekten?

Hur ser du på verken i förhållande till betraktaren?

Mitt arbete har bl. a. rötter i psykoanalysen och jag tycker om idén att bli vilseförd, både som betraktare och som skapare av verket. Det som psykoanalysen och konsten har gemensamt är att det finns en betraktare, en mer svårgripbar dialog, men dock – en dialog, där språket blir till. En av mina favoriter är slutscenen i Bernardo Bertoluccis film Den skyddande himlen.  Debra Winger som sörjer sin döde make går för andra gången rakt ut i tomheten i den nordafrikanska öknen, och möter författaren själv, Paul Bowles, i en bar. Han frågar henne: ”Har du gått vilse?” och hon svarar ”Ja” med antydan till ett leende. Det intressanta är att han bekräftar det hon gör och att han är den som står bakom verket.

Katalogtext; samtal med Maria Hirvi, Kiasma 1999