Det osynligas signaturer

Om Monika Nyströms fotografier

I ett becksvart rum någonstans i New York produceras rebusar av ljus. Det lär vara på Greenwich street på nedre Manhattan.  Det är hursomhelst när jordklotet har vänt sig bort från den ljuskälla som kallas solen och behärskas av det regelbundet återkommande mörker som kallas natt.

Rummet är som en camera obscura i storformat, en jättelik fotografisk låda, fast utan slutare. Ljuset har i stället flyttat in i det mörklagda rummet, i form av en UV-lampa som producerar elektromagnetisk strålning med en våglängd någonstans mellan röntgenstrålningens och det synliga ljusets. På golvet en pall, en handfull lättviktiga bollar, en burk med lysfärg, en klocka, ett anteckningsblock, ett par urdruckna läskedrycksburkar samt en mellanformatskamera.

Det kan ligga nära till hands att se detta mörka rum som en metafor för det konstnärliga ögat, för konstnärens suveräna förmåga att återskapa världen efter eget skön – tänk bara på Prousts paradigmatiska skildring av målaren Elstir i På spaning efter den tid som flytt. Elstirs konstnärsateljé är sänkt i halvdunkel, med gardinerna fördragna. Ett enda litet fönster står öppet och kastar ett bländande sken över väggen. Så förvandlas ateljén – en camera obscura i både bokstavlig och överförd bemärkelse – till en sinnebild för konstnärens öga, vars suveräna blick får världen att genomgå en metamorfos och återuppstå i all sin härlighet: vi ser havet på nytt, och himlen och vågorna och skummet och stranden.

Men ingenting kan vara mer vilseledande. En maskin har tagit ögats plats. Monika Nyströms fotografiska experiment är maskinkonst, och en ovanligt traditionsrik maskinkonst. Med hjälp av kameratekniken – linser, slutare, ljuskänslig film – registrerar hon en optisk verklighet som annars undgår det mänskliga ögats varseblivningsförmåga. Projektet har sprungit fram ur Nyströms ljusskulpturer, som trollade fram imaginära landskap via flourescerande bomullstrådar uppspända på väggen i strängt geometriska mönster.

Fotografiet har alltid velat det osynliga. Så snart den fotografiska tekniken hade upptäckts och man kunde lagra naturens ljusspår på specialbehandlade glasskivor eller pappersark, ställdes tekniken i synliggörandets och kunskapens tjänst. Fotografiet var ju sanningens medium framför andra. Kameran blev ett nyckelinstrument i försöket att avtäcka och dokumentera de dimensioner av naturen som människan hittills varit oförmögen att iaktta med sina egna sinnen. Ofta ägde de vetenskapliga bilderna en häpnadsväckande skönhet, som Anna Atkins botaniska avtryck i bländande blåvitt, eller Etienne-Jules Mareys gåtfulla seriefotografier av kroppar i rörelse, eller Berenice Abbotts stroboskopiska tyngdkraftsstudier i stramt svartvitt.

Fotografiet kunde till och med uppdaga verklighetsdimensioner vilkas existens människan inte ens hade vetskap om. I samma ögonblick relativiserades det mänskliga ögats kunskapsteoretiska företräden. Att se var inte längre nödvändigtvis detsamma som att veta. Ögat upphörde att fungera som metafor för sanning och säkerställd kunskap. Det blev rätt och slätt en optisk – fysiologisk apparat.

Sex gånger sex gånger sex: Monika Nyström har iscensatt ett antal möten mellan luminiscens och ljuskänsliga emulsioner. Resultatet är en serie visuella beskrivningar av klotformiga kroppar som färdas, långsamt och hastigt, i en tvådimensionell rumslighet som tömts på perspektiv. Här finns varken upp eller ner, yta eller djup, fram eller bak, hit eller dit, bara ljusgult eller blåbärsmjölk. Tyngdkraften tycks vara satt ur funktion. Tiden har bromsat in. Ögat dras till de violetta ljussvansarna, som ömsom rullar ihop sig kring det mörka, energimättade kloten och vecklar ur slöjor i tunnaste rosa, ömsom makar sig i väg på kortare eller längre utflykter, ibland i ensamt majestät, ibland i sällskap. Någon gång sprängs bildens ram av en flykting som störtat ut i en okänd periferi..

Befinner vi oss i den lilla världen? I en mikroskopisk värld av färgglada bakterier, spermier och kromosomer? En tänkt värld av kvarkar och neutroner?

Eller befinner vi oss tvärtom bland galaxerna? I en makroskopisk värld som korsas av satelliter, kometer och nebulosor?

Monika Nyströms bildspråk ligger nära det naturvetenskapliga fotografiets retorik, och det är en del av poängen. Också hennes fotografier artikulerar en osynlig verklighet till fromma för det mänskliga ögat. Också hennes bilder är ett slags chiffer. Skillnaden är att nyckeln kastats bort. Så antyder Nyströms visuella dokument en försiktig kritik av det vetenskapliga fotografiets sanningsanspråk – och i förlängningen av sanningsanspråket hos alla former av visuell framställning.

För Nyströms bilder föreställer ingenting. De är fiktiva rebusar, tydligheter utan tydbarhet. Så till den grad  har fotografiets abstraktionsförmåga renodlats att betraktaren ställs inför rena ljusskrifter. Detta är en slags urfotografier. Allt annat är metafysik.

Sara Danius

Ord & Bild nr 4-5 1999