Monika Nyström, Grå text på korrugerat guld

ett platsspecifikt verk i aluminiumsmältverket KUBAL, Sundsvall, designåret 2005

….. och språket tar sin form…

På den stora väggen i den enorma industrihallen reser sig bokstäverna till höga versaler: ALUMINIUM. Varje bokstav är utformad som sin egen form, på det material som det själv är med att beteckna. Aluminium. Ordet skriver sig på väggen, en vägg som lyser av guld. Guld? Var det inte aluminium? Jo, korrugerad sådan, men preparerad, anodiserad, till guld.

Den stora industrihallen är en del av lokalerna för aluminiumsmältverket Kubal och det som nyss beskrevs är en konstnärlig gestaltning av konstnären Monika Nyström (f. 1956). Verket heter Grå text på korrugerat guld. Lokalen, den stora gjuterihallen, är genom den konstnärliga bearbetningen förändrad. Den har genomgått en process, likt den anodiserade, korrugerade aluminiumplåten som symboliskt sett genom en alkemistisk metamorfos har förädlats till guld.

Och ändå har ingenting förändrats. Verksamheten i lokalen fortgår på samma sätt som före verkets tillkomst. Arbetet körs i treskift, metallen hanteras, produktionen avstannar inte. Ordet på väggen täcks delvis över av utrustning och redskap som brukas i arbetet. Men det monumentala ordet på väggen är en ständig reflektion, en påminnelse, en gest som kan tolkas som vördnadsfullt betraktande av det kontinuerliga skeendet nedanför. En symbol för förädlingsprocessen. Ett monument över arbetet som ständigt fortgår.

Verket Grå text på korrugerat guld som säger ALUMINIUM kan granskas ur flera perspektiv som ger den både en kontext och en fördjupning. På ett sätt kan det kännas enerverande att verket inte heter ”Aluminium” utan Grå text på korrugerat guld. Den valda titeln hänvisar till en neutraliserande strävan inom traditionen för den modernistiska konsten. Här kan det ses stärka verkets monumentalitet, renhet och den estetiska klarheten. Likaså är det en litterär hänvisning till den konceptuella konstens strävan eller brist på, och närmast vägran till, expression oavsett hur expressivt verket ter sig.

Därtill måste man beakta den fysiska placeringen. Det är inte många offentliga konstnärliga gestaltningar som får sitt utförande i en industrilokal. Och särskilt inte i en lokal av den typ som är oerhört besvärlig att få tillgång till som konstpublik. Det är inte enbart en arbetsplats där verksamheten ständigt är igång. Verksamheten är också av en sådan art att det kan vara rent hälsovådligt att komma i närheten utan mycket specifika säkerhetsåtgärder. Därför är verket nästintill onåbart på plats. Det kan så betraktas följa en tradition av sådana platsspecifika verk som utförts i ödemarker, platser som kräver arrangemang för att nås. Verket får en breddning och en konsthistorisk kontext i en utvidgad offentlighet, i en imploderad rumslighet.

Verket kan också sägas vara platsspecifikt till sin form. Den tar plats på en befintlig vägg och utgår från de mått, skalor och fysiska omständigheter som finns på platsen sedan tidigare. Det är även platsspecifikt utifrån praktiska omständigheter. Det är direkt knutet till en befintlig verksamhet. Verket sträcker sig ut från väggen för varje avläsning som görs av dem som befinner sig i lokalen. Ända tills de inte längre ser bokstäverna, inte längre behöver läsa dem. När de införlivats i vanligheten för att endast då och då göra sig påminda.

Men platsspecificiteten i Monika Nyströms verk måste också betraktas ur ett fördjupat perspektiv tack vare det innehållsliga meddelande som det i sig måste sägas bestå av. Innebörden av ordet ALUMINIUM finns i varje partikel av verket, i dess materialitet. Det består av det som det uttrycker. Det är en språklig performativ som gör, är och utför det som det uttalar.

Kanhända räcker inte beteckningen platsspecificitet till för denna utsträckning av betydelseformationen. Platsen är förflyttad till språket och dess inneboende  rumslighet och rörlighet. Genom att spela på materialiteten är verket detsamma som det säger men samtidigt en rubbning av vad det uttalar. Den guldpreparerade tvådimensionella omgivningen som de utskrivna bokstäverna har, skiftar betoningen av tolkningen ett steg. Aluminium, men i guld.

Men den visuella utformningen, konstverket som tagit språket till sitt material, avslöjar också det språkliga materialets svaga punkt. Språkets svaghet i att uttrycka, att betyda, att beteckna, att flexibelt spela med betydelsernas mångskiktade möjligheter. Är det aluminium eller är det guld? Gyllene aluminium.

Monika Nyström har i sitt konstnärsskap tidigare hanterat förändringar, illusioner och betydelseförflyttningar genom olika former av fotografiska avtryck, genom ljusets möjligheter till förändrade visioner och spel med mera konkreta omständigheter. Hennes verk har involverat betraktaren fysiskt, mentalt och perceptuellt. Men involveringen har alltid fört med sig vissa osäkra moment, osäkerhetsfaktorer som skiftat positionerna för det förväntade och invanda.

I detta senaste arbete sker skiftningen närmast konceptuellt, där språket blir materialet som osäkrar det visuella samtidigt som det visuellas monumentalitet alltid gör språket obestämt och undflyende.

Den gyllene väggen förblir kanhända onåbar för de flesta av oss. Men vetskapen om dess monumentala existens på väggen till aluminiumsmältverkets gjuteri ger svängningar i tanken vid varje möte med materialet aluminium.

Maria Hirvi 

katalog 35, Statens konstråd 2005